Droply 
Det var en gång, i ett slott på en kulle, en snäll prins. Han ville så gärna hitta en riktig prinsessa som kunde bli hans vän och en dag hans brud. Han reste över berg och floder, men varje gång han träffade någon undrade han: är hon verkligen en prinsessa?
Så han kom hem till slottet igen, lite trött och lite ledsen.
En kväll rullade ett stort oväder in över kullen. Vinden sa svisch runt tornen. Regnet sa plipp-plopp, plipp-plopp på rutorna. Åskan mullrade långt, långt borta.
Då … knack, knack, knack. Det var någon vid slottsporten.
Den gamla kungen gick själv och öppnade. Där, i regnet, stod en ung flicka. Vattnet droppade från hennes hår. Vattnet rann in i skorna och ut vid hälarna. Men hon log och sa: "God kväll. Jag är en prinsessa, och jag har gått vilse i ovädret. Får jag komma in?"
"En prinsessa?" tänkte drottningen. "Det ska vi allt ta reda på." Och hon log ett hemligt leende.
Drottningen gick tyst upp till gästrummet. Hon tog bort alla sängkläder från sängen. Sedan lade hon, precis i mitten, en liten, rund, grön ärta.
Ovanpå ärtan lade hon en madrass. Sedan en till. Och en till. Tjugo mjuka madrasser, den ena ovanpå den andra. Och ovanpå dem staplade hon tjugo mjuka dunbolstrar. Sängen var så hög att prinsessan behövde en stege för att komma upp.
"Sov gott, kära du," sa drottningen.
Prinsessan klättrade upp, upp, upp för stegen, kröp ner under det översta täcket och slöt ögonen.
På morgonen kikade solen in genom fönstret. Prinsessan kom ner till frukosten och gned sig i ögonen.
"Har du sovit gott?" frågade drottningen.
"Å, inte särskilt gott alls," sa prinsessan artigt. "Det var något litet och hårt i min säng. Jag vände mig åt det ena hållet och åt det andra hela natten. Jag tror att jag är alldeles blå!"
Kungen, drottningen och prinsen tittade på varandra. Bara en riktig prinsessa kunde känna en liten ärta genom tjugo madrasser och tjugo dunbolstrar!
Prinsen blev så glad. Äntligen hade han hittat en riktig prinsessa, och hon var både mild och ärlig. De blev de allra bästa vänner, och senare gifte de sig med musik och blommor och en jättestor tårta.
Och den lilla gröna ärtan? Den hamnade i ett glasskåp i konstkammaren, där man fortfarande kan se den i dag … om ingen har tagit den.
Den kvällen sov prinsessan i en säng med bara en madrass och ett mjukt täcke. Inga ärtor alls. Hon drog upp täcket till hakan, lyssnade på regnet som viskade mot rutan och gled in i den djupaste, mysigaste sömnen.
Nu är det din tur att krypa ner. Din säng är mjuk. Din kudde väntar. Här finns inga ärtor … bara söta drömmar.
God natt.
