Törnrosa

För länge sedan, i ett rike med gröna kullar och långsamma floder, fick en kung och en drottning en liten dotter. De kallade henne Rosa, och hela landet firade.

Till festen bjöd kungen in rikets visa kvinnor, som var kända för sina gåvor. Det fanns tretton av dem, men slottet hade bara tolv guldtallrikar. Så med tungt hjärta bjöd kungen in tolv.

En efter en steg de visa kvinnorna fram till vaggan. Den första gav barnet vänlighet. Den andra gav henne mod. Andra gav henne nyfikenhet, skratt, kärlek till musik och en gåva för vänskap.

Just när den elfte var klar slogs de stora dörrarna upp. In svepte den trettonde visa kvinnan med kappan fortfarande dammig från vägen. Hon var sårad över att ha blivit utelämnad, och orden kom ut vassa. "När prinsessan är femton," sa hon, "ska hon sticka sig på en slända … och falla i sömn."

Det blev alldeles tyst i salen. Men den tolfte visa kvinnan hade ännu inte gett sin gåva. Hon steg mjukt fram. "Jag kan inte göra de orden ogjorda," sa hon, "men jag kan göra dem mjukare. Om det händer blir det en fridfull sömn, hundra år lång, och hon ska vakna igen, trygg och frisk. Och hon ska inte sova ensam."

Kungen var ändå orolig. Han befallde att alla spinnrockar i riket skulle packas undan. Åren gick, och Rosa växte upp precis som gåvorna hade lovat: snäll, modig och nyfiken.

På morgonen på hennes femtonde födelsedag, medan slottet förberedde festen, gick Rosa på upptäcktsfärd. Hon gick uppför en slingrande trappa som hon aldrig hade lagt märke till, ända upp till toppen av ett gammalt torn. Där, i ett litet runt rum, satt en gammal kvinna och spann lin och nynnade stilla.

"Vad är det för underbar sak?" frågade Rosa.

"En spinnrock," sa kvinnan. "Vill du prova?"

Rosa sträckte fram handen … och sländans spets rörde vid hennes finger. Hon kände en varm, tung dåsighet, som slutet på en lång sommardag. Hon lade sig på en liten säng vid fönstret och slöt ögonen.

Och precis som den tolfte visa kvinnan hade lovat somnade hela slottet tillsammans med henne.

Kungen och drottningen, som just kommit in från trädgården, gäspade och satte sig på sina troner. Kocken, som skulle röra i soppan, nickade till vid spisen. Hästarna slumrade i stallet, hundarna rullade ihop sig på gården och duvorna stack in huvudet under vingen uppe på taket. Till och med elden i spisen blev stilla, och vinden slutade prassla i löven.

Runt slottet började en häck av vilda rosor växa. Den blev högre och tätare för varje år, full av gröna blad och mjuka rosa blommor, tills bara tornspirorna syntes ovanför.

Folk berättade historier om det sovande slottet som låg gömt bland rosorna. Då och då försökte en vandrare hitta en väg igenom, men häcken var för tät och tiden hade ännu inte kommit.

Så, precis hundra år senare, kom en ung vandrare från ett land långt borta. Han hade hört de gamla historierna av sin mormor och ville se platsen med egna ögon. Han hade ingen brådska, och han försökte inte tränga sig igenom. Han gick bara längs häcken och beundrade rosorna.

Och medan han gick delade grenarna långsamt på sig och öppnade en stig av rosenblad, precis bred nog för en.

Han steg in på gården. Allt var stilla. Hundarna sov i solen. Kocken sov vid spisen. Han gick uppför den slingrande trappan till tornet, och där, i det lilla runda rummet, hittade han Rosa, som fortfarande sov fridfullt, som om hon bara hade blundat en stund.

"Hej," sa han mjukt.

Rosa öppnade ögonen. Hon log, som om hon just hade haft en riktigt fin dröm.

Och i hela slottet vaknade allt. Kungen och drottningen sträckte på sig. Hästarna skakade manen. Duvorna flög upp från taket. Elden sprakade till liv igen, och kocken rörde äntligen i soppan, som märkligt nog fortfarande var varm.

Den kvällen hölls en stor fest med musik och dans i rosenträdgården. Rosa och vandraren blev goda vänner, och med tiden gifte de sig, och riket var lyckligt i många, många år.

Och varje kväll när Rosa gick och lade sig var hon tacksam för sömnen: för hur den vilar oss, håller oss trygga och alltid, alltid för oss mjukt fram till en ny morgon.

Så låt slottet bli stilla omkring dig. Elden är låg. Rosorna sluter sig för natten. Vila nu … och vakna till en ljus ny dag.

God natt.